om att 'DEN FÖRLORAR SOM GER UPP'
idag började vi med löpning på löparbanan - fint väder, hög musik och andra springade fyror gjorde denna afrika-morgon helt OK! sedan upp på cykeln och ut på ett långpass.
såklart hittade jag & åsa på vägar vi aldrig varit på tidigare, och vi trampade på i bra fart boooort över. sen vare dags att vända hem.... jag hade känt sedan i måndags att denna uppstart av träningen inte var att leka med. kroppen var i chock av att byta ut noll träningstimmar till "många" på bara några dagar. i alla fall, när vi väl vände hemåt så bokstavligen dog jag. okej, det gjorde jag inte. men att "gå tom" har fått en helt annan innebörd.
cirkus 15 kilometer hem, inte så långt på en cykel och en asfaltsväg. men jag trodde aldrig det skulle gå! fanns inte i min värld...... jag var så jävla död.
men vet ni, jag kom hem! även fast jag inte knappt kunde cykla hela vägen, fick stanna efter fem meter, gick som ett fyllo och fick hänga mig över styret (DRAMA DRAMA!). så kom jag hem. och jag kom upp för trappan (!) in i lägenheten. finns det något bättre än att vinna över sig själv en sådan här gång!!!!
man kan köra sig tom mentalt i huvudet (och magen) många gånger. men att hela kroppen ska protestera genom en total vägg har jag aldrig varit med om. även om jag gav allt jag hade så gick det liksom inte att åka fortare än vad jag gjorde. fanns ingen som helst kraft. det är skillnad att känna sig svag och att verkligen vara det!
i efterhand så ser man det ändå lite positivt, som en lärdom. jag vet tills nästa gång vart gränsen går. samt att jag vet hur kroppen reagerar när det tar stopp på riktigt - den lägger av! man varken svimmar eller dör, men man blir väldigt väldigt trött! och som åsa sa idag; tänk på att det som inte dödar det härdar! - mm jag gör det, sa jag.. och på att den förlorar som ger upp.
såklart hittade jag & åsa på vägar vi aldrig varit på tidigare, och vi trampade på i bra fart boooort över. sen vare dags att vända hem.... jag hade känt sedan i måndags att denna uppstart av träningen inte var att leka med. kroppen var i chock av att byta ut noll träningstimmar till "många" på bara några dagar. i alla fall, när vi väl vände hemåt så bokstavligen dog jag. okej, det gjorde jag inte. men att "gå tom" har fått en helt annan innebörd.
cirkus 15 kilometer hem, inte så långt på en cykel och en asfaltsväg. men jag trodde aldrig det skulle gå! fanns inte i min värld...... jag var så jävla död.
men vet ni, jag kom hem! även fast jag inte knappt kunde cykla hela vägen, fick stanna efter fem meter, gick som ett fyllo och fick hänga mig över styret (DRAMA DRAMA!). så kom jag hem. och jag kom upp för trappan (!) in i lägenheten. finns det något bättre än att vinna över sig själv en sådan här gång!!!!
man kan köra sig tom mentalt i huvudet (och magen) många gånger. men att hela kroppen ska protestera genom en total vägg har jag aldrig varit med om. även om jag gav allt jag hade så gick det liksom inte att åka fortare än vad jag gjorde. fanns ingen som helst kraft. det är skillnad att känna sig svag och att verkligen vara det!
i efterhand så ser man det ändå lite positivt, som en lärdom. jag vet tills nästa gång vart gränsen går. samt att jag vet hur kroppen reagerar när det tar stopp på riktigt - den lägger av! man varken svimmar eller dör, men man blir väldigt väldigt trött! och som åsa sa idag; tänk på att det som inte dödar det härdar! - mm jag gör det, sa jag.. och på att den förlorar som ger upp.
dagens vinnare! :) (dock inte mot åsa och matilda kanske..he he!)
men, JAG VANN!!!
... When it gets tough, you got to fight some more!
Kommentarer
Trackback
