jag vet att du vill kolla...

Picknick-korgen är klar. Snart kommer tjejorna hit och då ska vi ut i regnet och mys-luncha. Vad gör man inte? Klart vi trotsar vädret!

Ha en härlig dag!!

Dricker te, lyssnar på gamla Håkan-låtar, ska snart steka köttbullar tills imorgon, hela min lägenhet doftar vanilj av mina nya ljus, har en jättefin midsommar-klänning, mina ben är bruna och håret har blekts av solen, kylen är full av gotttigott, imorgon får jag träffa min bästa vän igen efter två veckor isär och imorgon ska den återförenade trion starta dagen med att göra kransar!

Och att midsommarhelgen inte ens har startat?!? Allt är kvar! Älskar det!

jag har hamnat i den där koma-tröttheten som jag förstod skulle komma efter detta läger.... den hade gärna fått komma efter helgen, men den slog till direkt. jaja. jag försöker vila och njuta av att bara vara hemma :)
just nu älskar jag att det regnar! lite tända ljus, mat i soffan (ja jag har en soffa nu!), myskläder och så maggio på det.

sista träningspasset igår blev tre timmar skate med solen i ögonen. jag stannade till blundade, tittade, blundade, tittade och bara sög in livet ala sognefjell.
alla människor, även icke skidåkare, borde få uppleva en sådan plats som sognefjell. varför besöker och varför uppskattar man inte vårt fantastiska grannland mer? det är HELT sinnes så vackert det är!
snötäckta berg och stekande sol på samma gång :)


idag har vi handlat midsommarmat och förhoppningsvis blir det en härlig och spontan morgondag! GLAD MIDSOMMAR SÖTNOSAR!










typ såhär skulle jag vilja ha det imorgon.... (hehe) kan det vara världens härligaste sommarbilder?!? :) åh vad jag kan sakna't!

Rim-ramsa 4:

Om ni visste vad jag känner mig klen
och hur jag har gått på tusen sten
Om ni visste vad jag känt syra i mina ben
och hur vinden på toppen av galdhöpiggen ven
Om ni visste hur after-sun gör våra kroppar len
och hur solstinget får oss att drömma om ipren.


Vi besteg Norra Europas högsta berg idag! COOOLT!
Det gick galant tycker jag! Vädret var på topp! Vi mötte en norrman efter halva vägen och han sa att det är 5-6 dagar per år då man kan få sånna här helt perfekta dagar!

Jag kan inte beskriva färgen vi just nu besitter... vi måste upplevas.... haha.. jag skrattar varje gång jag ser mig själv i spegeln!

Ett pass kvar imorgon, sen åker vi hem till Sverige igen! Tråkigt, lägret har gått alldeles för fort. Lita på att vi kommer tillbaks! Sogne, detta gäng, ALLT har varit guld!!


Men samtidigt, gud så härligt med midsommar hemma i Östersund!

Tjiiiihoo vad roligt det ska bli! Jag tror vi har en grym vecka framför oss!
Jag ska njuta, samla ihop en massa träningstimmar, skratta, sova och äta :)
Det verkar inte som att vi kommer ha tur med vädret direkt, buhu .. men men, nu ska vi inte gnälla. Det kan ändras snabbt!

Hörs där! Godnatt :)





LÅT DET BLI SOL!

vette tusan va det är för stjärna som åker i bilen bakom mig?!?! haha.
snygg registreingsskylt liksom. kan ju nästan tro man är i torsby....

intervallerna gick riktigt bra faktiskt. jag var trött innan passet och jag är trött nu, 
men huvudsaken är att jag orkade vara taggad där och då.  

jag är trött och jag fattar inte riktigt varför.. det är ju bara tisdag liksom..
men men. jag hoppas det bara är en kass dagsform som spökar.

i förmiddags har jag stakat och nu på eftermiddagen har jag varit ute och sprungit med malin, andreas o robbie the dog.

papi är här, igen! han älskar nog inte att vara sjukskriven precis, men jag gillar det! besök titt som tätt! just nu står han på en liten stege och rollar tak för fulla muggar, samtidigt som jag ligger i sängen o babblar på som sällskap.
när mina väggar blev vita så blev mitt tak typ grått. eller fult vitt i alla fall.
men nu börjar de bli fint! duktig målare :)


nu lär jag nog snart göra kväller, intervaller på frösön (vallsundet) imorgon.. ooohgghg.



inte riktigt lika piigggelin som hääär

Åh vad jag har längtat efter ER idag!!!

Jag och Å insåg häromdagen att balen första året var
absolut den roligaste kvällen vi någonsin haft!
ALLT var så jäkla klockrent. ALLT!

1)


2)


3)


4)


Insett att jag längtar efter fyra saker när jag tränar och när det blir extra tungt.
Världens godaste lättdryck, världens skönaste säng, världens godaste lotion, och världens smaskigaste återhämtningdryck!

Nu ska jag åka till Sanna och fika :) (www.sannahallberg.se)

det spöregnar, jag va helt dyngsur innan jag ens åkt i fem minuter, det var kallt, OCH jag ramlade på rullskidorna. eller jag flög. poff sa det och så låg jag där. aj aj aj. som grädde på moset liksom. jag ville bara ligga kvar och inte resa mig. så jäkla pinsamt att ramla, eller ja snarare magplask-dyka, vid ett övergångsställe med massa bilar och folk. åhh! men vad ska man göra. jag reste mig, argt, borstade bort grus som inte fanns eftersom jag var helt blöt istället. jag såg att jag hade fått hål i tightsen och då kände jag att aaaaaaaaaaaj. hehe.. ja ni vet ju hur det är. där är först när man ser att det blöder, som man vet att det gör ont.


positivt idag: jag var pigg. det var ärligt talat länge sen jag kunde benskejta med såhär pass pigga ben!

Jag funderar på att ha en liten fotovägg ovanför min säng.
Cirka 7-8 inramade fina minnen på min vita vägg. Kan bli fint?
Det nedersta fotografiet av dessa två älskar jag! 

Vi klev på tåget mot Boden utan särskilt stora förväntningar. Vi utgick från att veckan skulle gå fort, och vi hoppades på att kanske få leka krig och kanske också lära känna några nya människor. Några större förhoppningar hade då i alla fall inte jag, svårt att ha det när man inte har en susning om vad som väntar.

Tågkonduktören frågade oss fyra tjejer om vi kände varandra. Jag och Mona sneglade på varandra, vi kände ju inte alls de andra två tjejerna som stod på perrongen. Vi visste att de var skidåkare och att de också skulle till Boden, men nej vi kände defentivt inte varandra.
Ingen svarade på konduktörens fråga. Så han frågade igen. Den ena tjejen svarade: Ja men typ.
Vi fick dela sovhytt på tåget men det var sent och ingen orkade prata nå särskilt. På natten hostade Mona var femtonde sekund i ungefär två timmar på raken. Hon hostade så mycket och ofta att jag kunde bara slappna av när själva hosten kom, för då visste jag att ungefär fjorton sekunders tystnad väntade. Själva tystnaden låg man på helspänn. Men den ena tjejen hade hostmedicin och mitt i natten så tackade Mona ja till en hutt och visst är det konstigt att man knappt behöver prata för att lära känna varandra. Efter den där natten och när vi kom fram till Boden så var det som om vi åkt tåg och delat hytt ihop i flera veckor.

Ut på Ängesholmen skulle vi. Även kallad Ångestholmen. En fin udde med vatten runt i kring, små stugor och en gemensam stor byggnad med mat och teorisalar. Folk började ramla in. Omedvetet så skapar man sig en dum förutfattad mening första gången man träffar nya personer. Varför är det så? Att man direkt känner antingen att Åh nej ska vi dela stuga eller Ja men hon/han verkar schyst. Bara av att se på människor kan man tänka så. Och är det något jag lärde mig efter dessa veckor är det hur fel man kan ha om folk. Hur jäkla underbara insidor som gömmer sig bakom osäkra första gester och vilka oförskämda muppar som ligger och lurar under trevliga artiga bemötanden. Man ska helt enkelt inte skapa sig en uppfattning förrän man fått sig en, enkelt uttryckt.

En vecka gick och vi skulle åka hem. Resten av gruppen skulle göra två veckor men jag och Mona hade valt att dela upp det, och skulle egentligen göra den sista veckan i Augusti. Men vi ångrade oss. Vi ville inte åka hem utan ville få den andra veckan gjord med gänget som vi påbörjat "helvetet" med. Det fick vi!! Och hur ska man kunna förklara dessa veckor för någon som inte varit med? Jag vet inte. Jag tror inte det går att förklara hatkärleken var och en känner till detta. Den där totala tröttheten och hur man tänkte att är det bara jag som är så trött att det är fysiskt omöjligt att hålla ögonlocken uppe? Och så kollar man runt sig och ser att kanske femton av trettio sitter och på riktigt halvsover. Och klockan är inte ens 11.00. Jag drack tre koppar kaffe innan klockan 10 och då hatar jag kaffe. Jag var tvungen att hitta ett gift mot tröttheten. Något som skulle göra att man orkar.

Vissa orkar inte, om det är psykiskt eller fyskiskt det strejkar är individuellt, men sjukdomarna avlöste varandra och humöret lika så. Alla tog olika roller. Vissa valde att ta ansvar, stiga upp tidigare för att strukturera upp alla andra, ta konflikterna och vissa gled bara med, som skuggor, och vissa försökte ta genvägarna och fuska sig igenom allt som måste göras. Sånt accepteras aldrig i en grupp med drivna människor. Och ja, man kanske borde välja sina krig i en sådan här grupp men nej här var det raka puckar som gällde. Man orkar inte med massa onödig irriation, man är nog för trött för det, utan man säger vad man tycker och är rakt på sak. Att vara så rak skapar såklart konflikter men konflikter är till för att lösas och redan efter några dagar är alla med på noterna. Alltså, det är så jäkla intressant det där. Att man kan och måste förändra varandras personligheter för att kunna fungera ihop. Måste vi städa toaletterna 05.30 så ska alla göra det och är det någon mupp som är för negativ eller ligger och drar sig för länge, ja då tappar hela teamet gnistan tillslut. Att sammarbeta var nyckeln och då fungerar det inte att borta tänderna som man gör hemma, sitta vid datorn för att man är van det eller äta frukost i 'sin takt'.  
Men efter två veckor med skratt, tårar, frustration, smågräl och somsagt en olidlig trötthet hos alla så hade vi trots allt lyckats skapa en helt ovärdelig "En för alla - alla för en" känsla i gruppen. Det är helt otroligt att så många olikheter lyckas hitta varandra och skapa en sådan fantastisk grupp som vi faktiskt var! Vi fick höra det hela tiden (och ibland var det nog för att vi skulle orka hela vägen) men det var nog också en sanning, vi var en helt unik grupp. En sådan grupp som man kanske får var femte år, sa en av våra ledare. Jag kände att vi alla lyssnade och höll med.

Att vara ute i fält är ingen ide jag förklarar. Man tänkte att nu kan det inte bli värre. Men jodå, det kunde det då visst bli. Situationen förvärrades hela tiden, men hela tiden blev man också allt tightare med gruppen. Det kändes som en klass man delat flera år tillsammans med. Fy tusan vad roligt vi hade mellan varven (nu minns man vara det roliga!) och vad vi skrattade tillsammans och åt varandras knäppa olikheter. Jag hade lärt känna alla dessa människor på ett udda sätt, egentligen visste jag ingenting om dem och deras privata liv, men där och då var vi som en enda stor familj och med en otrolig trygghet till varandra.

Att vi inte hört om detta tidigare tänkte vi, att inte jag och Mona har hört våra äldre skidvänner (som gjort utbildning) gnällt eller skrämt upp oss lite inför detta. Men vi fick veta att det är nytt upplägg och ett helt annat schema nu i år.

Det gjorde så ont i hjärtat sista dagen när vi skulle säga hejdå, när vi stod kvar på gräsmattan på Ängesholmen och såg våra familje-vänner åka hem till sina egna liv igen. Plötsligt skulle jag kunna stanna några dagar till. Vi hade sovit ca fem timmar per dygn i två veckors tid, varit i arbete 17h på raken (+ försökt orka träna på mornarna) dag ut och dag in i fjorton dagar, och ändå vill man vara kvar när allt tar slut. (Sjukt, jag vet!)
Ser du dom som går där Mona? Ser du Petra och Elin och David och Lantz? Titta på dom för det här är kanske sista gången vi ser dom. Det är ju sant. Hur ska vi kunna träffa alla dessa igen? Omöjligt känns det som. Vi kommer verkligen från alla delar i Sverige och vi var/är så olika man kan bli (men ändå så jäkla lika!), så chansen att vi ska ses igen är ju inte allför stor.

Meen, vi har en grupp på facebook idag. Nästan alla skriver i den, varje vecka. Chansen kanske inte är så liten ändå?!!
Jag skulle bli så glad vem jag än träffade på. Det känns som att vi har delat en stor del av våra liv ihop, fast det bara var i två veckor?!?
Så, TACK GU-F 2011, vi hade aldrig klarat detta utan varandra!!!!

... på en sjukt varm och grymt fin vecka. Kanske den första riktiga sommarveckan?!! :)
Fredagen med Å fortsatte lika fint som den började. Vi avslutade dagen med först blåbärspaj i Kyrkparken och sedan volleyboll med ett gäng skidisar.
 

Om en vecka far vi till Sognefjell på läger btw.. hela jag längtar!
Men först ska jag överleva en vecka i stan utan att ha mina nämsta girls här.. hehe. Det går nog bra men man saknar snabbt har jag insett!

Nu ska vi fika på stan mellan passen.. fina dagar eller vad?!?!

Efter två tuffa intervall-pass så satt det fint med middag på stan med ett gäng skidskyttebrudar ikväll. Åt lite och hade trevligt. Det var så varmt och sköönt :) 
Alla flänger runt och har 'sitt' under sommaren, så det kan bli svårt att få ihop hela gänget samtidigt så många gånger.. därför var det verkligen ruuuligt att ses och hinna hänga lite ikväll! :)

Nu måste vi sova hörni, så vi orkar upp och träna i hettan imorgon igen!

Min första träningsdagbok.. made by me!


Bilden från första sidan. Ett läger i Idre där jag och Sanna fick prova
på skidskytte "på riktigt". Det roliga med bilden är att de två tjejerna i lila
är Emmelie och Mona. Vi lärde känna varandra flera år efter att den här bilden togs..
..och nu är ni ju typ det bästa jag har :)


Elofsson (såklart) och så jag och Brink.. haha :)









Haha.. mina to-do lists hade redan startat ;)



haha.. jag skrattar för mig själv åt mina tydliga "mål-formuleringar"


Hittade en mapp längst bak i pärmen... förmodligen urklipp från en ganska så trött dag, haha..

Roligt att kolla tillbaks.. OCH inspirerande. Tycker ärligt talat att detta var en riktigt bra första träningsdagbok. Visst? :)

Stugan, visst är det väl fint:)


Mammas potatisland hängde i luften


En cykel-pose som döljer tröttheten


 :)