jag vet att du vill kolla...

jag vill ha mycket pengar på kontot. jag vill, utan att behöva tänka så förbannat, kunna spendera pengar på INREDNING, kläder, mat och impulsiva resor. och så vill jag vara smal men ändå få äta allt jag ser och är sugen på. och så vill jag alltid vara frisk och aldrig mer behöva känna att mina bihålor sviker mig. vad vill jag mer? jag vill att avståndet mellan alperna och östersund ska halveras och mer därtill. och att ockelbo är brunflo och att torsby är lugnvik.
och så önskar jag att granntanten kunde vara min farmor istället. och att mina andra grannar kunde vara resten av min släkt. så jag fick se dem lite oftare och slippa sakna dem så mycket.
höstlöven som jag halklar på när jag åker rullskidor får gärna omvandlas till snö eller tussilago. eller en blandning. tussliago som tittar fram i snön. det är väl sverige när det är som bäst det.


vad är det för fel på mig idag? jag är negativ. idag när jag och mona åkte hem från willys röt jag till i bilen också.
fan vad dryg dom är som bygger överallt! haha.. mona började skratta. hon liksom undrade va det är som händer.
364 dagar framöver ska jag vara allt annat än såhär. en dag om året kan man väl få svira om till en äkta neggo? och jag är ju mitt gamla vanliga jag där i mellan. men det var ju sannolikt på gång redan igår, denna negativa sida.. jag vill ju ha det jag inte kan få. inte en tillstymmelse av tacksamhet. som nu: jag har ätit bacon till middag. men jag är tamejfan inte nöjd för det.
jag kollar på film men ändå pausar jag och kollar på vanlig tv, zappar och letar... svårt att komma till ro.
innerst inne vet jag vad som är felet. träning är en drog. får jag inte träna så har jag svårare att koppla av, känna att jag duger.
det skränmer mig, hur ska jag kunna känna mig harmonisk den dag jag slutar träna så mycket som jag gör nu?
av alla saker jag vill ha så är detta kanske den största önskningen av alla, att jag ska kunna ligga på sofflocket en hel dag och kunna känna mig harmonisk, nöjd och tillfreds.

Onsdag och "lill-lördag", vilket tillåter en tröööööttare tjej att få äta lite lösgodis och filmhäng? jag är hängig och imorse kände jag att kroppen inte riktigt var med på notorna. så efter jobbet idag har jag bara tagit det lugnt. promenerat.... och handlat godis!
men vet ni vad det värsta är? att jag oftare och oftare tycker det är äckligt med godis. jag inser det (såklart) inte innnan, utan godissugen är jag juuu.... men sen äre inge roligt längre.
som nu till exempel: har jag skitgott godis här bredvid mig. men det enda jag önskar mig är typ baconsås eller nått.... salt...
chips typ. men vem köper chips i sin ensamhet? inte jag iaf? varför kan man inte göra det. varför känns det mer okej att köpa en godispåse än en chipspåse? just nu hade det ju varit förjävla gott med chips.

haha. det här låter ju bra hörni.
men skit samma. om ni har läst enda hit om denna svåra fundering, så kan jag ju fortsätta informera er om att nästa gång jag får detta fettma-sug då blire chips och inte godis. det finns ju sånna här mini-påsar, kanske känns det bättre att köpa en sån?! haha..

jag är helt yr när jag är så här halvdann och svag. jag blir så när jag är trött och jag kan lova er att jag yrat hela dagen. som en yr liten höna på jobbet... haha. 
"kan du gå in på birthday.com?"
- visst visst sa jag, och sökte på "firstdate.com (haha.. det var kul!)

"jag sålde den"
- va?? men SVALDE du den? (jag hörde fel) och börjar trycka på johans käkar för att få dom att öppnas.. haha..

Idag och imorgon kan teamet ta ytterliggare några viktiga kliv framåt. Spännande!!!!
Förra inlägget, med fokus på tålamod, det gäller även i skapandet av ett team kan jag tala om. Det blir ofrivilliga uppehåll när man är borta på läger och så vidare.. och sen när man kommer hem så ska man fortsätta skapa utifrån där man var för 14 dagar sedan. Hm. Det är inte helt lätt. Vart var vi nu då? Vad måste göras? Vart börjar vi?!
Men den här veckan blir en riktig "team to do vecka" :)

Igår kväll hälsade jag på i Åsas nya lägenhet. Den var väääldigt fin och mysig! Helt i min smak! :)
Dom åker till Ruhpolding på onsdag så det är inte så ofta vi hinner ses nu för tiden.
Och det är verkligen jävligt lessamt! Alla små vardagliga ting som ÄR så mycket roligare när vi två får dela det. Sånt blir det inte mycket av nu för tiden, och det är en tomhet som jag vet båda tycker är piss.
Jag längtar tills vi är i en ny fas, kanske i samma träningsgrupp kanske grannar kanske på jorden runt resa kanske i samma jobb... ja vad som helst som helst som gör att vi får en vardag ihop!! För är det något som jag saknar så är det att dela vardagen med Åsa! Att behöva kasta sig ut ur rummet för man kan inte vara i samma, eftersom man skrattar så man inte får luft nå mer, någon att vara positiv med! bara det där med att slippa stressa upp sig för småsaker, utan lugna ner sig tillsammans genom att peppa varandra och se allt från den ljusa sidan. Det var vi experter på! Men näääe, nu ses vi typ aldrig känns det som. Fan för att det är så.
Vi ska i alla fall ses de kvällar som är kvar innan dom åker.


Nu ska jag ta tag i min groteska resväska och sedan blir det lunch med mina mates på http://www.restaurangtok.se/ - kan varmt rekommenderas ;)

Tålamod är nått man verkligen behöver inom skidåkningen. Allt tar helt enkelt en jäkla lång tid.

Jag pratar kanske inte om ett final lopp i sprint utan jag tänker och menar själva träningen! Träningen som jag ägnar varje dag åt. Tränar jag inte så tänker jag i alla fall vad jag ska träna och planerar för den. Det går inte att bli bäst i världen på ett snabbt sätt utan det helt enkelt tar många långa timmar att komma dit.

Just nu jobbar jag mycket med min skate teknik och fast man hoppas och vet hur man ska åka tar det många timmar för hjärnan och musklerna att förstå hur dom ska jobba. När man byter teknik så tar det ett tag då man till och med åker saktare innan kroppen har börjat jobba effektivt. Men jag vet att det kommer gå fortare bara man har tålamod.

Jag har otroligt dåligt tålamod och vill att allt ska hända på en gång! Att allt ska klaffa på första försöket men det gör sällan det. Utan det är många långa timmar i skogen där man får jobba med dom små detaljerna för att bli lite bättre. Och jag jobbar mycket med att bli lite mer tålmodig och intalar mig att det tar tid men det blir bra!

Man måste ha tålamod och tänka långsiktigt.

T.ex. OS går på hög höjd om 3 år så då har jag och Anna skaffat boende på samma höjd över havet för att vänja kropparna i 3 år framöver, och allt detta för en enda tävling… lite sjukt är det allt. Det tycker även jag men det är det som är halva tjusningen med skidåkning. Jag kommer inte nämna det gamla totalt uttjatade uttrycket ”det finns inga gen…bla bla bla.” Men Man måste göra jobbet och man måste lägga ner många timmar på att bli bra.

Det är många som pratar om ”talanger” i unga år och att man måste vara talang för att lyckas. Och jag håller med. MEN talang för mig är dom som krigar på forstätter trots att dom inte lyckas tidigt och har tålamod att fortsätta träna och jobba för att bli bättre skidåkare. Finns hur många exempel som helst för att resultat i yngre år inte har nått att göra med hur bra man blir som senior. Lite som Annas tidigare inlägg om elit i unga år. Så länge man har kul är det bra!

Jag själv vann väldigt mycket som barn ungdom. och min ”talang” var helt enkelt att jag hade turen att växa fort, och var ofta ett huvud längre en mina konkurrenter. Men allt kommer ikapp en och tillslut har konkurenterna vuxit ikapp och i många fall förbi och det handlar tillslut om vem som har talangen att träna och fokusera på att bli bra.

Missta mig inte nu och tro att all tid måste gå till skidåkningen, absolut inte och det gör det inte för mig heller men jag brinner för skidåkningen och tycker att det är det bästa som finns i hela världen just nu och hoppas att det kommer fortsätta så ett bra tag till.

För jag ser långt framåt och jag hoppas jag har tålamodet att utvecklas mer!

För Tålamod den viktigaste talangen!

 

Emil

Jag är hemma igen, vilket betyder bloggåtkomst och framför allt tid till att skriva.
Om ni undrar vart jag har befunnit mig de sista två veckorna så är svaret Schweiz. Andermatt för att vara exakt.
Ett litet paradis på jorden som är fantastiskt på hur många sett som helst. Miljön, vyerna, vädret, alp-charmen, husen, kossorna, getterna, vägarna... Allt är så sjukt vackert att det är svårt att ta in. Plötsligt var vi liksom bara "i det". Men jag har sugit in många fina stunder på minnet, värt att ta fram de mörka månader som återstår innan snön.

Våran grupp gjorde givetvis en stor del till att lägret blev så bra som det blev. Jag tycker nästan alltid, eller jag tror förresten alltid, att jag trivs väldigt bra i grupp. Jag har ju alltid så jäkla roligt när jag är på läger. Det är ju egentligen inte så självklart eftersom man i princip bor på varandra i rätt lång tid. Man ska dessutom kriga mot varandra på träning och sedan direkt kunna känna med varann. Eller också är det själva receptet till god gruppdynamik. Hade man fått åka iväg ett "utplockat" gäng och bara hängt hade det nog blivit annaorlunda. Men nu kommer man omedelbart närmare varandra och då blir man också bättre på att känna av. Men rent generellt så tror jag idrottare är grymma grupp och lagmänniskor. Även individuella idrottare. Man lär sig i och av gruppen hela tiden.
Vi som åkte iväg nu är i alla fall ett otroligt roligt lag. Mycket skratt och starka viljor. Längtar redan tills nästa samling! På riktigt!

Chill helg och fått bli lite ompysslad. Imorgon drar jag igång vardagen igen.

Glad tjej!!